Darin i Sommar i P1 / Datum: 2010-10-25 Tid: 10:48:00 / Kategori: Medialt

Den trettonde augusti i år var det Darins tur att hålla i programmet Sommar i P1. Inför sitt sommarprogram sa Darin såhär:
– I mitt sommarprogram ska jag berätta om dagen då Michael Jackson dog. Jag kommer också att prata om mina föräldrars flykt från Kurdistan på 80-talet och berätta om hur det var att växa upp i ett hem där MTV alltid stod på.
Nedan följer länkar för att lyssna på Darins sommarprat, och även ett bonusmaterial från SR:s hemsida. Därefter hittar ni hela Darins sommarprat nedskrivet i ord.

LÄNKAR
SR - Lyssna på/ladda ner Sommar med Darin Zanyar (MP3)
SR - Lyssna på/ladda ner bonusmaterial (MP3)

”Dagen då min största idol dog var jag i Paris. Den veckan hade jag tagit min bil och kört iväg ensam hela vägen från Stockholm till Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike. Sent på kvällen den 25 juni 2009 hade jag precis kommit fram till Paris. Jag hade kört i flera timmar och var väldigt trött. Jag ville bara gå och lägga mig. På vägen hade jag bokat rum på mitt favorithotell i Paris. Ett litet hotell, ett litet rum, med en liten fransk balkong, på en liten gata nära Place de Madeleine. När jag hade checkat in åkte jag och ställde bilen i ett parkeringsgarage. På vägen ut från garaget fick jag ett sms. Jag plockade fram mobilen och såg att det kom från en gammal barndomskompis till mig som var i Los Angeles för tillfället. Jag öppnade meddelandet och såg vad hon hade skrivit: ”Michael Jackson har fått en hjärtattack.” Jag stannade till, men blev aldrig riktigt orolig. Michael kändes alltid odödlig, så jag fortsatte att gå tillbaks till hotellet och försökte följa den väldigt avancerade och konstiga kartan jag hade fått av receptionisten. Jag gick runt i en kvart och kom till slut fram till ett övergångsställe vid Place de Madeleine. Det var ett steg närmre hotellet. Trafiksignalen visade rött, så jag stod och väntade. Då kom det ett till sms: ”Han är död” stod det.

Precis i den stunden, när jag stod där och bara stirrade in i mobilen började det åska och ösregna som jag aldrig sett eller hört förut. Jag sprang runt helt dyngsur och försökte hitta tillbaka till hotellet. Jag sprang och gömde mig under ett utskjutande tak bredvid en port och tog fram kartan, men den var helt förstörd och gick inte att läsa. En halvtimme senare lyckades jag hitta den lilla gatan och mitt hotell. Jag gick direkt upp på rummet och slog på tv’n. Då fick jag det bekräftat. Jag zappade förbi alla kanaler, det var samma sak överallt. Jag var för chockad och för trött för att riktigt förstå vad som hade hänt.

Dagen efter satt jag i bilen på väg vidare ner till Spanien. Jag tog fram ”Dangerous”-skivan, som var en av skivorna jag hade med mig på resan. Och när jag hörde refrängen till låten ”Give in to me” så slog det mig: Michael Jackson är borta föralltid. Och då brast det.

MICHAEL JACKSON – GIVE IN TO ME

Jag heter Darin Zanyar och det här är mitt sommarprogram. Sen jag var ett litet barn har jag alltid vetat att jag vill bli sångare och stå på scen. Men det var inte förrän en händelse sommaren 2002 som jag verkligen blev helt säker på att det är det här jag ska göra.


Jag var på stan med min syster den dagen. Det var på eftermiddagen under sommarlovet. Vi gick förbi Sergels torg på vägen hem mot tunnelbanan och när vi gick ner för trapporna såg vi att de hade ställt upp en stor scen och skärm på Plattan. Folk gick upp och sjöng karaoke och det stod kanske tio personer och kollade på. Min syster stannade till direkt och tittade på mig och sa: ”Du måste gå upp och sjunga!”. Jag tänkte först aldrig i livet, men hon insisterade på att jag skulle upp, så vi gick och kollade på häftet med låtar man kunde välja. Mannen som hade hand om allt och var konferencier kom fram och sa till oss att jag var tvungen och gå upp direkt ifall jag ville köra. ”Ja, han ska upp” sa min syrra. ”Han är jätteduktig.” ”Ha, det säger alla”, sa mannen. Då bestämde jag mig för att gå upp.

Jag minns att jag var väldigt nervös i början. Men när jag började sjunga stannade folk till runtomkring och det kom fler och fler människor från alla håll. Det var helt fullt på plattan; runtomkring, däröver och på trapporna. Min syrra stod längst fram och jag såg på henne hur stolt hon var. När jag hade sjungit klart jublade publiken och konferencieren gick upp på scenen och såg väldigt glad och chockad ut, och frågade: ”Det är många som tror att du mimade. Sjöng du på riktigt?” ”Ja, det gjorde jag”, svarade jag. Då jublade publiken ännu mer.

När jag gick av scenen kom folk fram och ville hälsa. Vissa tog mig bara på axeln när jag gick förbi. När jag tänker tillbaks på den stunden känns det som att allt gick i slowmotion och nästan som att det var lite suddigt.

Den sommaren kom det fram folk på tunnelbanan, tåget och på bussen och undrade ifall det var jag som sjöng på Plattan. Och efter den dagen var jag helt säker på att musik var det jag skulle hålla på med i framtiden. Här är låten som jag sjöng.

R KELLY - IF I COULD TURN BACK THE HANDS OF TIME

If I could turn back the hands of time med R Kelly. 
En kväll 2004 satt jag I mitt rum hemma hos mina föräldrar i Råcksta i Stockholm. Jag satt vid datorn och hade på TV’n. Plötsligt kom det en reklam om en ny talangjakt. De visade klipp från den amerikanska och engelska versionen av Idol som det hette, och jag fastnade direkt. Jag gick in på deras hemsida och upptäckte att man kunde bli signad till skivbolaget BMG. Ett majorbolag med stora artister som Usher, Britney Spears och Justin Timberlake. Jag bestämde mig för att gå på en audition för programmet.


Min pappa skjutsade mig och en vän till Münchenbryggeriet tre på natten, så jag satt hela natten på en filt på marken utanför och väntade. Vi stod först i kön tillsammans med några andra sökande. Vi satt hela natten och pratade och sjöng för varandra och tillsammans. Det var en spännande känsla. Vi visste inte någon av oss hur det skulle sluta några timmar senare.
När de väl öppnade dörrarna kom jag nästan inte in, för jag hade ingen legitimation på mig. Men min vän kunde bekräfta att jag var den jag sa att jag var, och till slut släppte de in mig. Jag minns inte så mycket av det som hände efter det, för jag hade inte sovit något. Men det var inte den riktiga juryn som satt i rummet, utan två personer från Meter Film och Television som valde ut folk som sen skulle gå vidare till den riktiga juryn. De andra som jag satt i kön med gick in före mig och ingen av dem gick vidare, så jag blev ju bara mer och mer nervös. Men när jag väl hade gått in och sjöng gick det fort och jag gick vidare.


Några dagar senare var det dags för min riktiga, första audition. Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig den dagen, men jag hoppades såklart att de skulle bli imponerade. Jag sjöng en vers och en refräng av N’sync-låten God must have spent a little more time on you och när jag var klar började de klappa, och jag var så lättad. Men efteråt var jag nästan osäker på ifall jag verkligen hade fått så bra kritik, eller ifall det bara kändes så bra att jag inbillade mig. Jag gick i alla fall vidare, och var ju väldigt glad. Jag hoppade ut från rummet.

Några veckor senare var det dags för slutaudition och jag minns att jag försökte undvika kamerorna, men de följde mig vart jag än gick. Vi var vakna nästan dygnet runt under de dagarna och fick lära oss en massa låtar och de flesta glömde bort texten när de skulle upp och sjunga för juryn. Jag var en av dem, men jag hittade istället på text och fortsatte sjunga, waila och tog i ännu mer istället.
Till slut gick jag vidare till kvalfinalen tillsammans med fyrtio andra deltagare, men det var långt kvar innan kvalet skulle sätta igång. Först skulle alla avsnitt sändas på TV och sedan under kvalet skulle tittarna rösta fram finalister.


Allt det här hände under sommarlovet och när skolan började igen så hade jag fortfarande inte sagt något till någon förutom min familj. Mina klasskamrater började prata om det nya programmet som de hade sett reklam för på TV och jag låtsades som ingenting.

Inför Stockholms audition så visade de snabba klipp från morgondagens avsnitt i slutet av ett avsnitt. Jag minns att de sa ”Imorgon är det dags för nollåttorna” och så visade de ett snabbt klipp på mig, kanske en halv sekund. Jag hade på min msn på datorn som bara bombades ner av meddelanden och alla mobiltelefoner hemma ringde och jag fick sms efter sms och då kände jag bara: Shit. Vad hände?

I skolan dagen efter sprang alla ut på gården när de såg att jag kom och tyckte det var skitkul och de var så nyfikna och ville veta ifall jag hade gått vidare.

Efter några dagar började folk känna igen mig på gatan och kom fram på tunnelbanan och önskade mig lycka till vilket jag tyckte var jättekul.
Till slut var vi framme i kvalfinalen och då gällde det verkligen att leverera och även välja en låt som passade mig och som jag trodde skulle nå ut till folk, så jag valde att sjunga Christina Aguileras Beautiful. Vi hade massor med folk som skulle hjälpa oss med olika saker: en sångcoach, en man som hjälpte oss med låtval och så hade vi en stylist som hjälpte oss med kläder. Det var härliga människor som jobbade där, och jag blev snabbt bra vän med dem och har än idag kontakt med många varav en är min manager.

 

Den kvällen är en kväll som jag alltid kommer att minnas. Jag gick direkt vidare med hela 78 % av rösterna. Då smällde det på riktigt. Dagen efter var jag på löpen, hyllad av tidningarna som även väntade på skolgården när jag kom fram till skolan på morgonen, och alla klasskompisar sprang fram och bar upp mig. Det kändes som om jag redan hade vunnit.

CHRISTINA AGUILERA – BEAUTIFUL

Jag försökte åka tunnelbana efter det, men folk blev hysteriska och jag fick ofta fly därifrån. Jag minns en tjej som kom fram och frågade om en kram på tunnelbanan, och jag tänkte: Visst, varför inte? Men hon släppte aldrig taget. Jag sa till slut att jag var tvungen att gå, men hon vägrade släppa.

Jag gjorde verkligen det bästa jag kunde och kom ända till finalen, men där kom jag tvåa.
Jag var väldigt besviken just då, och det kändes som att allt bara stannade till. Jag tänkte att den här dagen kommer jag aldrig att glömma bort. Det är en dag som jag kommer att tänka på varje dag när jag vaknar upp, för jag trodde då att det var över eftersom jag inte vann.


Dagen efter ville BMG träffa mig. De hade tydligen redan bestämt sig för att signa mig. Jag blev så lättad, det var just det jag hade strävat efter sen början. Att få det där skivkontraktet, och när jag väl hade fått det så tänkte jag inte låta något stoppa mig. Det var efter det den riktiga och långa resan började.

COLDPLAY – VIVA LA VIDA

Jag är ursprungligen från Kurdistan. Det är ett område i Mellanöstern. Ett land som splittrades och ligger i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Den tredje mars 1952 i Avabaile i södra Kurdistan föddes min pappa Shwan Zanyar. I en liten by med ungefär två – till trehundra invånare utanför staden Halabja i södra delen av Kurdistan som ligger i Irak. Jag har själv varit i Kurdistan tre gånger, men aldrig just där. Det låter väldigt vackert när mina föräldrar beskriver det. Byn var känd för sina stora vattenkällor och mycket grönska och frukter, speciellt granatäpplen, vindruvor och fikon. Husen var byggda längs ett berg och det var lite kyligare eftersom det låg ganska högt uppe. Och det var faktiskt min morfar som öppnade den första skolan i byn på 50-talet.

Båda mina föräldrar föddes i den byn, men när min pappa var ett år gammal så köpte hans pappa en godisaffär i Halabja och då flyttade hela familjen dit. Som ung fick pappa försörja hela familjen eftersom farfar var tvungen att gömma sig av politiska skäl. Mammas familj flyttade också till Halabja senare. I skolan var hon väldigt engagerad i friidrott och sång, och även min pappa gillade musik och sång väldigt mycket.


Det var väldigt oroligt under den här tiden i Kurdistan, speciellt i Halabja som ligger på gränsen mellan Irak och Iran. 1970 flyttade pappa ner till Bagdad där han gick i gymnasiet. Efter det ville han fortsätta plugga på universitetet men fick inte för han ville inte gå med i Saddam Husseins Baath-parti, så han åkte tillbaks till Kurdistan, denna gång till Arbil eller Hawler som det heter på kurdiska, som är huvudstaden i irakiska delen av Kurdistan. Han studerade och tog examen där. Både mamma och pappa blev lärare. Pappa i matte och mamma i engelska.


1980 förlovade sig mina föräldrar och samma år fick min pappa en kallelse till kriget mellan Iran och Irak. Han blev tvungen att åka till södra Irak och träna hårt och förbereda sig inför kriget ute i öknen. Pappa fick flera extrapermissioner i rad tack vare att han kände en sergeant, men i utbyte ville sergeanten ha Kodak-film till sin kamera. En grej som var väldigt populär hos araberna men som bara fanns i Kurdistan-delen av Irak.


När det till slut var dags för pappa och hans trupp att bege sig ut i kriget så bestämde han sig för att fly, samma dag som han fyllde 29 år. Han lyckades fly, men senare fick han reda på att hela hans trupp hade dött dagen efter, varav många hans vänner. Han hade verkligen tur, men det var inte över än.

IMOGEN HEAP – HIDE AND SEEK

Pappa var alltså på flykt från Irak, på väg till fots mot gränsen till Iran. Det var kväll och började bli mörkt ute och han gick och gick och kom till slut fram till en liten by, och då förstod han att han hade nått den kurdiska delen av Iran, för att alla byar vid gränsen i den Irakiska delen var förstörda.

Pappa gick direkt in i moskén i den lilla byn och berättade för människorna där inne att han hade flytt från Irak. Det kom fram en familj som erbjöd honom någonstans att sova över natten. På morgonen dagen efter skulle ett gäng från byn tillbaks till staden Marijuan. Pappa bestämde sig för att följa med dem så att han lättare skulle kunna ta sig in i stan utan att tas tillfånga av persisk militär. Han mötte upp en bekant och bodde hos deras familj en månad.


Till slut överlämnade han sig till polisen i Iran och de flyttade pappa till huvudstaden Teheran. Där förhörde dem honom och senare släpptes han. Åtta månader senare flydde mamma också till Iran-delen via den farliga gränsen tillsammans med min farbror och morbror. Mina föräldrar återförenades till slut i Iran och bodde där i ett år.
Sen fortsatte de till Europa och bland annat Grekland, Bulgarien, Östberlin och till slut, den 11 juli 1982 kom de fram till Stockholm, Arlanda i Sverige.


Nu, 28 år senare på den platsen, finns en bild på deras son, just där, där det står: Welcome to my home town.

EMPIRE OF THE SUN – WE ARE THE PEOPLE

Mina föräldrar trodde att det skulle vara snö i Sverige på sommaren och pappa trodde språket alla talade var engelska. Det fanns inte så mycket information om Sverige i Kurdistan på den tiden, så det var svårt för dem att veta hur det var innan de hade anlänt. Från början hade mamma och pappa inte kommit för att stanna för alltid, utan de trodde att kriget max skulle vara ett par år. Men när Saddam Hussein väl togs bort från makten våren 2003 var det för sent. Jag och min storasyster var redan födda och uppväxta och de hade byggt upp ett liv här.


Mamma var 22 år gammal när de flyttade hit och hon saknade sina föräldrar och sin familj otroligt mycket. Det gick inte att åka tillbaks och hälsa på dem på länge. Många nätter grät hon sig till sömns.

När jag var fyra år gammal åkte jag och min mamma, pappa och syster tillbaks till Kurdistan för första gången. För mina föräldrar kändes det som en dröm att äntligen få träffa sina föräldrar och syskon igen. Alla släktingar samlades i mormors hus när vi var där och vi gick ut på picknick varje dag och hade jättekul. Jag förstod inte riktigt att vi var i ett annat land så jag trodde att alla i staden var släkt med varandra eftersom de pratade på kurdiska, så jag gick in i affären vid mormors hus varje dag och plockade på mig godis - helt öppet - och gick därifrån. De var så trevliga i affären att de inte sa något i början men till slut sa de till min morbror. ”Ja du, din systerson kommer hit varje dag och tar godis, bara så ni vet.”


Jag kommer aldrig att glömma när jag och min mamma och min syster skulle överraska min moster. Hon visste inte om att vi var där och hon och mamma hade inte träffats på över tio år. Det var soligt och varmt den dagen. Det var på sommaren. Jag och min syster gick först in i huset. Där stod vår moster och vår kusin och diskade. De stannade till och bara stirrade på oss. Min moster tittade ut genom fönstret med tallriken i handen och sprang ut när hon fick syn på min mamma. Hon stannade till igen och tappade till slut tallriken för att hon skakade så mycket. De började båda gråta och krama om varandra hårt.

MAZZY STAR – INTO DUST

1988 var jag ett år gammal. Mamma och pappa hade flyttat tillbaks till Stockholm från Eskilstuna där de flesta av mina kusiner fortfarande bor.

En dag fick mina föräldrar ett samtal från en vän om att slå på TV’n. Det var något hemskt som hade hänt. Deras hemstad Halabja hade blivit attackerad av Saddam Hussein. Han hade släppt ut kemiska vapen bara för att testa. Mer än 5 000 män, kvinnor och småbarn låg döda över hela staden. Mina närmaste släktingar bodde i en annan stad vid den här tiden, men många av de som låg döda på marken var deras vänner, klasskompisar och släktingar. Det fanns inte mycket mina föräldrar kunde göra. De bara satt framför TV’n och tittade på, gråtande, helt chockade och förtvivlade.

Världen stannade till och många försökte hjälpa till och stötta kurderna under den svåra tiden. Jag brukar ofta tänka på att det lika väl hade kunnat vara jag som var ett av barnen på de hemska bilderna från massakern.


År 2006 blev jag utnämnd till årets kurd i Sverige vilket gjorde mig väldigt glad med tanke på allt kurderna har vart med om. Jag blev väldigt stolt. För två år sedan fick jag även ett brev från den kurdiska regeringen i Irak och ett brev från Kurdistans president där de skrev att de hade hört talas om det jag gör och att de är väldigt stolta över att jag lyckats. Det är det häftigaste och största brevet jag någonsin fått i mitt liv. Här är en låt som jag sjöng för offren på en minnesgala för Halabja tjugo år efter massakern.

DARIN ZANYAR – HOMELESS

Sommaren 2006 åkte jag på min första riktiga bilresa till USA tillsammans med två gamla klasskompisar. Jag hade varit i LA och Miami tidigare, men inte på landsbygden och det var även första gången jag såg New York.

När vi landade på flygplatsen i New York hoppade vi in i en taxi och åkte mot hotellet som låg på Manhattan. När vi kom fram gick vi ur bilen och jag minns att jag stirrade uppåt direkt, för byggnaderna var så höga. Speciellt hotellet vi skulle bo på, The New Yorker hette det. Och när man kollade ner på gatan så kom det ut rök från brunnarna och det var gula taxibilar överallt. Allt var precis som i filmerna, precis som jag ville att det skulle vara och kännas.


Några dagar senare köpte vi flygbiljetter till Denver Colorado. Det kändes som ett bra ställe att börja bilresan på, mitt i USA. I Denver var det dags att hyra en bil. Vi gick till en biluthyrare, men där frågade ägaren hur gamla vi var. Vi var ju 19 och 18 då, så vi fick tydligen inte hyra bil i USA. Man var tvungen att vara 21 år gammal för det, men ägaren sa att vi däremot fick köpa en bil eftersom vi var över 18. Men bilarna där var alldeles för dyra. Han rekommenderade ett annat ställe som låg lite längre ner som hade billigare bilar och skrotbilar, så vi gick ner dit. Stället låg bara ett par minuter därifrån på samma gata. Det var en man som ägde stället tillsammans med sin gamla farsa. Vi kollade på bilarna och hittade en ganska schysst Chrysler Lebaron 93a, cab och automat. Den hade trasigt batteri och vätskan som sett till att bilen bytte växel automatiskt läckte. Den kostade cirka 30 000 kronor vilket var way too much tyckte vi. Vi sa att vi skulle tänka på saken. Vi gick åt sidan och snackade ihop oss och jag bestämde mig för att dra på mina acting skills.


Jag gick fram till mannen och drog ihop en lång och sorglig historia om varför jag behövde bilen så mycket. Jag var tvungen att ta mig till LA för att träffa min mamma en sista gång och hade inte tillräckligt med pengar. Jag lyckades till och med få tårar i ögonen. Försäljaren såg rörd ut och gick till slut med på att sälja den för cirka 10 000 kronor. Vi fixade batteriet, tejpade för läckan och åkte iväg. Vi drog ner taket och satte på radion. Allt kändes bara helt underbart.

ONEREPUBLIC – GOOD LIFE

Vi åkte rakt upp till Wyoming för att sedan fortsätta till Utah och Salt Lake City. En natt i Wyoming upptäckte vi att bensinen nästan var slut, så vi bestämde oss för att tanka så snart vi såg nästa bensinstation. Men vi körde och körde och det dök aldrig upp någon. Till slut fick vi panik och svängde av vid nästa avfart för att förhoppningsvis hitta en bensinmack där, men då hamnade vi på en smal väg i en mörk skog. Billamporna lyste väldigt svagt, våra mobiler hade inget nät och ingen visste vart vi var. Plötsligt såg vi en stor träskylt där det stod: Blair Witch Woods. Då började vi skrika alla tre och vände tillbaks direkt. Jag trodde det var kört, att vi skulle få soppatorsk mitt i den mörka skogen. Men vi hade sådan tur, bensinen räckte ändå hela vägen till nästa bensinmack som låg 3-4 minuter bort.


Vi körde igenom hela Wyoming och Utah och stannade en natt i Salt Lake City. Nästa stopp var Nevada och Las Vegas. Jag kommer aldrig glömma bort natten vi kom fram till Vegas. Vi satt i bilen och lamporna blev bara fler och fler och till slut var vi där. Det var lite mindre än vad jag hade föreställt mig, men ändå riktigt coolt. Vi var som sagt inte 21 år gamla än och därför fick vi inte gambla och gå in på klubbar, men vi spelade ändå litegrann i smyg på Scissors Palace. En av gångerna vann jag 200 dollar, men jag kunde ju inte ta ut pengarna för de frågade om ID-kort så jag gav bort allt till en kvinna jag mötte på väg ut därifrån. Jag gick fram till henne och sa ”Here, this is for you”. Hon såg ganska förvirrad ut och förstod inte vad jag ville. Jag hann aldrig se hennes reaktion efter det, men hon blev säkert glad.

Vi var i Las Vegas i tre dagar, sen tog vi fram kartboken och körde vidare mot Kalifornien. Vi stannade i Orange County en natt. När vi kom fram dit på kvällen gick vi till restaurangen längst ut på piren och käkade skaldjur. Det var perfekt väder, god mat och trevliga människor där. Det kom in en kvinna med gitarr som skulle spela för gästerna som satt och åt. Hon sjöng ett par låtar, sen frågade hon ifall det fanns någon som fyllde år och mina vänner kände för att skoja lite, så de pekade på mig och sa ”it's his birthday”.

Jag trodde hon skulle sjunga för mig men hon ville tydligen att jag skulle gå upp och sjunga, men jag ville inte det. Men tjejen med gitarren och mina vänner tvingade upp mig. Hon gav mig mikrofonen och jag frågade henne vad hon ville att jag skulle sjunga.

”Sing whatever you want” sa hon och log.


Jag började sjunga en låt från min dåvarande skiva som hette Sail the ocean. Hon såg helt chockad ut och folk som satt där inne reste sig upp och jublade och applåderade. Jag gick och satte mig efter det. Vid bordet bredvid oss satt två par som kom fram till oss och sa:

”You have to participate in American Idol. You would win.”

Nästa stopp var Los Angeles. På vägen dit åkte vi förbi Hermosa Beach. Jag tyckte det vore kul att se stranden, så vi körde in på en väg som fortsatte in på själva stranden. Men vägen försvann och bilen åkte ner i sanden och fastnade. Vi gick ur bilen och försökte på olika sätt få loss den, men det gick inte. Då kom två poliser från ingenstans. Som tur var var de väldigt trevliga och hjälpte oss bogsera bort bilen.


Resten av dagarna i LA bodde vi på ett hotell vid Hollywood Boulevard. Universal Studios var ett av de ställena vi var på. Jag älskar att åka karuseller, speciellt karusellerna där. Det känns som att man är i ett låtsasland eller med i en film.

Vi hade precis åkt Jurassic Park Ride och jag skulle ta ut lite pengar men hittade ingen bankomat, så jag gick fram till en man som stod där med sin familj.

”Excuse me. Do you know where the closest ATM is?” frågade jag.
”There’s one over there” sa han och pekade dit.
Jag tackade och vände mig om. Då hörde jag honom säga: ”Var inte det där Darin?” till sin fru.
”Nej, vad skulle han göra här?” sa hon.
Jag sa inget och fortsatte gå mot bankomaten.

Vi var i LA i fyra-fem dagar. Efter det åkte vi via Highway One hela vägen till San Francisco. Det var en av de vackraste vägarna jag åkt på. Utsikt mot havet nästan hela vägen. Jag fick en sådan frihetskänsla när vi åkte där. När jag hade kommit hem till Stockholm igen saknade jag Kalifornien väldigt mycket den första månaden och ville bara tillbaks dit, men jag skulle börja skriva och spela in min tredje skiva.

AUGUSTANA – BOSTON

När jag skulle börja gymnasiet valde jag att plugga naturkunskap för att antingen bli ingenjör eller läkare. Jag var väldigt engagerad i skolan och hade bra betyg. Jag försökte hitta en linje där man även kunde lägga till musiklektioner och hittade ett par, men det kändes ändå inte helt rätt.

Till slut insåg jag att jag bara skulle bli olycklig i slutändan om jag inte valde musik helt och hållet. Samtidigt kändes det väldigt riskabelt att välja något som jag kanske inte skulle kunna försörja mig på i framtiden, men jag tog den risken.


Jag hade bara en dag kvar att ändra mig när jag gick till skolans SYO-konsulent. Jag berättade att jag ville byta till en musiklinje och gå i en musikskola. Hon hade inte så bra koll på musikskolor, hon hade ett par. Jag sökte bland annat till Kulturama och Södra Latin. Jag minns att jag blev ganska deprimerad av Kulturamas byggnad och korridorer. Det kändes nästan som ett fängelse och sådant påverkar mig mycket. Och på Södra Latin tyckte jag att de flesta eleverna såg likadana ut, agerade likadant. De hade indiestil, randiga tröjor, kortklippt, svartfärgat hår och de pratade väldigt tyst. Ingen såg riktigt ut att ha kul. Jag kände att jag inte passade in där.


En månad senare fick jag brev från alla skolor jag hade sökt till. Jag hade kommit in på alla vilket var en väldig lättnad. Jag fick mycket mer självförtroende när det gällde musiken efter det. Jag valde till slut att börja på Lilla Akademien, en skola som låg bakom Norrtulls sjukhus med en fin gård och park i mitten. Det var olika tegelbyggnader; en för lågstadiet och mellanstadiet, en för högstadiet och en för gymnasiet. Hela stället kändes som ett internat, fast på ett bra sätt. De hade precis startat gymnasiet så det fanns bara en gymnasieklass. De flesta i klassen var sångare, men många var även pianister, gitarrister och cellister.


Vi hade många ryska lärare på skolan eftersom vi pluggade klassisk musik. Kvinnan som hade hand om skolan var också rysk och vi var alla nästan livrädda för henne. Hon var väldigt sträng. Vi slappade ofta på rasterna i korridoren och i uppehållsrummet på sofforna, men ofta var det någon som kom upp för trapporna, in i gymnasiebyggnaden och skrek: ”Hon är på väg hit!”.

Då hoppade alla upp, tog av sig skorna, plockade bort allt skräp, tog fram sina instrument och låtsades öva. Det var nästan som en drill.

Jag hade väldigt mycket att göra i skolan. Ibland var jag där i tolv timmar för att sånglektionerna var lagda så sent i schemat och jag bodde i Viksjö i Järfälla i början av gymnasiet, så det tog nästan en timme att åka hem från Odenplan.


Nästan alla i klassen hade över 300 poäng i slutbetyg i högstadiet vilket nästan är MVG i allting, så vi pluggade i ett väldigt högt tempo, och jag var inte längre smartast i klassen. Jag hade massor av läxor att göra och jag var oftast redan helt slut när jag kom hem. Det var en ganska jobbig period och jag kände att jag inte kunde göra det bästa ifrån mig för jag var så trött hela tiden.

LUDOVICO EINAUDI – MONDAY

Jag hade inget emot att läsa klassisk musik, men jag har alltid älskat popmusik. När jag växte upp stod nästan alltid MTV på hemma och jag satt fastklistrad framför TV’n. Ibland sjöng jag med, ibland satt jag och memorerade allt jag såg, ibland spelade jag in videorna på kassett. De artister jag minns mest från den tiden är Whitney Houston, Michael Jackson förstås, och Madonna. Min mamma gillade också popmusik och jag tror att det var så det började.

Men i gymnasiet var det inte så många som gillade popmusik eller som vågade erkänna det. Lärarna ville inte att vi skulle sjunga popmusik. Det närmaste pop jag fick sjunga på konserterna var gamla 70-talsballader.

Det här är den första poplåten jag minns.

MADONNA – LIKE A PRAYER

När jag fick mitt första skivkontrakt hoppade jag av musikgymnasiet. Jag minns första gången jag var på skivbolaget BMG’s kontor i Gamla Stan. Det kändes så häftigt! Där stod guld – och platinaskivor för artister som Christina Aguilera och Usher.


Jag var där för ett möte om musiken som skulle vara med på min första skiva. De spelade upp flera låtar och jag gillade verkligen det jag hörde. De var även intresserade av en låt som jag själv tidigare hade skrivit. I en av låtarna sjöng Max Martin, i en annan RedOne och en tredje Robyn. Det var alltså inga dåliga demoversioner, för de sjöng alla jättebra och det var väldigt bra låtar.


Jag spelade in allt i studion, det tog ungefär en månad. Jag fastnade för Robyn-låten som hette Money for nothing. Det blev min första singel. Det gick bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppats på. Låten hamnade etta på alla listor och sålde platina. Jag kommer aldrig glömma bort första gången jag hörde den på radion. Det var på morgonen och radion stod på i köket. När jag gick in dit så hörde jag bara ”Och veckans smash hit: Darin – Money for nothing”. Det var en otroligt härlig känsla. Jag stod i köket och bara hoppade av lycka till slut.

I början bodde jag hos mina föräldrar i Råcksta. Råckstagrillen blev som en turistplats. Fans från hela landet kom dit för att se grillen och skriva en kommentar i porten till lägenheten. Hela porten var nerklottrad med kärleksförklaringar och telefonnummer. Vissa sov och tältade utanför lägenheten, andra stod precis utanför vår dörr och försökte lyssna på vad jag gjorde.


Jag minns att det plingade på dörren en dag. Jag kollade ut genom kikhålet och såg en vuxen man i 30–35-årsåldern med två unga tjejer. Jag öppnade inte dörren, men fortsatte att kolla. Mannen tog fram en penna och ritade något litet på väggen.

Några månader senare läste jag Fredrik Strages bok Fans för jag hade fått höra att jag var med i den. När jag läste kapitlet om mig och mina fans fick jag reda på att det var han som hade följt med två av mina fans och ritat ett litet hjärta på väggen i porten.

Så nu vet du det Fredrik Strage: jag såg dig hela tiden när du stod utanför min dörr.

TIMBALAND, KERI HILSON, DOE – THE WAY I ARE

Året då jag släppte min första skiva började jag skriva massor med låtar i studion. Jag bestämde mig därför för att släppa en skiva till, samma år. Första singeln var skriven redan året innan av mig, RedOne och Bilal. Vi satt hemma hos RedOne, eller Nadir som han heter på riktigt. Han bodde hos sin vän som han brukade kalla för den riktiga RedOne för han hette RedOne på riktigt, fast det stavades Redwan.

Nadde satt med gitarren och spelade och Bilal satt bredvid med papper och penna. Låten hette redan Darin, första singel. Vi började jämt skratta när vi skrev för vi skämtade så mycket. Till slut skrev vi låten Step Up som skulle bli min största hit hittills i Sverige.

Min första skiva sålde guld och min andra skiva sålde platina, och året därefter vann jag allt från Rockbjörnen till en Grammis, två stycken NRJ Awards i Finland. Bland annat för bästa skandinaviska låt och min video var den mest spelade på MTV under det året och jag fick träffa artister som Jennifer Lopez och Beyoncé och till och med lämna över en guldskiva till självaste Shakira.


Inför min tredje skiva ville jag göra något stort som ingen tidigare gjort i Sverige. Jag ville först landa med en helikopter på taket på biografen på Sergels torg, men releasen var i slutet av oktober och det hade varit för kallt för folk att stå ute, så jag bestämde mig för att släcka ner hela Centralstationen och bygga upp en gigantisk scen därinne med stora skärmar och massor med häftiga lampor och effekter. På scen skulle det stå en trupp med polisdräkter innan allt började. Man skulle höra ljudet av helikoptrar och polissirener och samtidigt med hjälp av ljus få känslan av att det hände på riktigt. Polistruppen skulle marschera ut i samband med marschljuden i introt och en backdrop skulle falla ner precis när de gått av. Då skulle fem stycken stora skärmar eller boxar lysas upp. En efter en, med rött ljus och i varje box, eller rum som det skulle föreställa, skulle det vara en tjejdansare vars svarta silhuett man skulle se tydligt. Det skulle föreställa Red Light District. Boxarna skulle stå överst, längst bak på ett stort podium, och på scenen skulle det stå ett helt band.

Allt det här blev av till slut. Skivan hette Break the News, så jag valde att kalla det för Break the News Live.


Till slut stod jag där och allt var uppbyggt. Musiken startade. Jag stod bakom scenen och var sjukt nervös. Fansen skrek, alla stora journalister och radiostationer var på plats, min familj och alla mina vänner stod och väntade och hjärtat bara dunkade. Samtidigt som jag började sjunga tog jag det första steget in i det första röda rummet och dansade med den första dansaren. Sedan gick jag vidare till det andra, tredje, fjärde och sedan femte rummet. Och i refrängen gick jag ner för trappan och ut på scenen. Fansen skrek så mycket att jag inte ens hörde vad jag sjöng. Det var nästan som en våg som slog mig och jag var jättenöjd efteråt.
Min idé hade blivit verklighet.


MICHAEL JACKSON – BAD

Efter mitt fjärde album var jag med som gästartist i en av delfinalerna i Melodifestivalen 2009. Jag sjöng låten "Se på mig" i egen tappning med ett piano och en cello. Det kändes så bra efter hyllningar från folk och kritiker att jag i slutet av året bestämde mig för att ställa upp i Melodifestivalen.

 

Men det var efter att jag fick låten You’re out of my life som det kändes rätt. Jag fick den i min mail en morgon. Jag satte på mig mina hörlurar och fastnade direkt. När jag hade lagt sång på låten och fått demoversionen skickad till mig tog jag beslutet att ställa upp.


Jag blev förhandstippad överallt och fick höra att jag redan hade vunnit vilket gjorde att pressen blev mycket större när folk förväntade sig så mycket. Jag var med i den tredje deltävlingen som var i Scandinavium i Göteborg. Hela veckan innan delfinalen var jag så nervös att jag vaknade på hotellet av kväljningar och spydde av nervositet. Jag kunde heller inte äta så mycket och gick ner kanske fem kilo under de dagarna. Jag försökte låtsas som att allt var okej och koppla bort tankarna, men jag tänkte bara på hur jobbigt det skulle vara ifall jag inte gick vidare, och chansen fanns. Speciellt eftersom det bara var killar från de tidigare delfinalerna som hade gått vidare och tidningarna förstorade upp hela den grejen.

Jag blev inte den första av artisterna som gick vidare, utan den andra. Jag tror inte det gick att missa hur nervös jag var innan jag fick reda på att jag hade gått vidare. När de skrek ut mitt namn kände jag sådan otrolig lättnad och alla spänningar försvann. Jag blev helt snurrig och föll nästan ihop på vägen upp till scen. Som tur var stod de andra artisterna bredvid mig och jag kramade om dem, både för att jag var glad och som stöd för att inte falla ihop och ramla.


Jag hade tydligen fått flest röster av alla i deltävlingarna, och i finalen fick jag tolv poäng av Ryssland och Grekland men till slut kom jag på fjärde plats. Jag var lite besviken, för jag gjorde verkligen mitt bästa och jag hoppades ju såklart på att det skulle gå ännu bättre. Men jag var ändå nöjd, det gick ju bra.

 

Ett av de största ögonblicken i mitt liv är något som jag har bara berättat för min familj. Det hände en natt under våren 2008. Klockan var tre på natten och jag låg och sov i mitt rum hemma i Råcksta hos mina föräldrar. Då ringde det på min mobiltelefon. Det var ett samtal från en vän i USA.

”Var bara tyst och lyssna” sa han.

Jag förstod ingenting, men jag hängde kvar i telefonen. Plötsligt hörde jag en röst i bakgrunden som jag kände igen från någonstans. Rösten var en kille. Sedan började min kompis och några till prata. Det var lite otydligt i början och jag hörde inte alltid vad de sa för något. Han måste ha lagt mobilen i någon ficka, tänkte jag.

Jag förstod fortfarande inte vad det var han ville att jag skulle höra. Plötsligt hörde jag någon börja sjunga. Jag förstod direkt då att det var Michael Jackson i bakgrunden. Jag hade Michael Jackson i telefonen. Jag hade precis vaknat och var samtidigt chockad, så hela grejen kändes overklig. Michael gick in i sångbåset och började sjunga till musiken till en låt jag inte hade hört förut. Jag minns fortfarande hur den gick. När han sjöng fick jag gåshud och jag bara satt och log. Han gick ut från sångbåset efter ett tag och sa att han var hungrig. Han ville ha sushi och frågade ifall de andra också ville ha något. Sedan började de skoja och skratta och jag fick direkt känslan av att han var väldigt ödmjuk.


När samtalet lades på sprang jag ut från mitt rum och väckte hela familjen.
De kollade skrämt på mig och frågade ”Vad har hänt?”
”Jag hade Michael Jackson i telefonen!” skrek jag.

De blev också helt chockade och trodde först att jag skämtade. Jag kunde nästan inte gå och lägga mig den natten för jag var så uppe i varv. Ett år senare var Michael Jackson död.

 

Livet kan ta slut när som helst. Jag försöker tänka att man ska ta risker, våga vara spontan. För att i slutet kunna känna, att jag gjorde det jag ville.”

QUEEN – THE SHOW MUST GO ON


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
TILLBAKA TILL STARTSIDAN

AKTUELLT


TRANSLATE TO YOUR LANGUAGE


VÄLKOMMEN TILL DARINBLOGGEN
Det här är en supporter-blogg för artisten Darin Zanyar. Läs alla de senaste nyheterna här!

[email protected]

bloglovin RSS 2.0

FEM SENASTE INLÄGGEN

SÖK I DARINBLOGGEN

KATEGORIER

ARKIV

LÄNKAR